Rambling
Så Linnea ville höra hur det var att komma hem till Sverige igen. Ska jag vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det. Sista veckan i Skottland innan man fick åka hem var känslorna väldigt röriga, ena sekunden ville man hem och nästa hade man helst velat stanna om man kunnat. Men det har varit skönt att vara hemma men det har ju gjort att man inte alls har gjort tillräckligt arbete, som en kompis sa det finns för mycket distraktioner i hemmet.
Jag kom in i de gamla vanliga banorna direkt som man kom in tycker jag nog, första veckan var man ju själv hemma på dagarna då de andra jobbade eller gick i skolan. Syrran började gå en på nerverna som vanligt. Julen firades ju som vanligt med familjen, vi är ju en ganska liten familj så det är väl inte överdrivet spännande men det har sin charm det också. Det kändes lite märkligt att ha sitt gamla rum igen, insikten att man inte saknat mycket av grejorna som står i rummet gör att man börjar fundera på varför man har så mycket skit. Skönt att få vanlig mat, men lite surt att det var så mycket julmat, är inte jätteförtjust i julmat och julbord. Man har ju verkligen märkt hur lätt det är att ändra sig efter situationen man är i, eller platsen man är på. Inga problem med att återgå till sitt normala uppförande med familjen som ju är betydligt värre än vad de flesta vet utanför familjen. Man tar ju verkligen folk för givet speciellt sin egen familj. Men det tror jag inte bara är jag som gör tror att det gäller de flesta. Det är ju för sorgligt egentligen men likväl gör man det. Det
Jag tycker det hela känns nästan precis som innan man åkte, vet ju inte riktigt vad de andra tycker men jag tror de tycker ungefär samma. Misstänker att vissa tycker att det har varit trevligt att jag varit hemma ett tag men de vill nog att jag åker tillbaka så snart som möjligt. Men det finns ju tillfällen då det känns som man inte riktigt hör hemma i familjen på samma sätt längre, blir liksom 3 och sen besökaren. Vet inte riktigt vad det beror på, antagligen det faktum att man varit borta och inte hängt med i utvecklingen i Sverige och saker som kanske hade varit trevliga att de berättat om har de inte ansett lika viktiga för mig att veta eller ansett att jag har något med att göra. Men jag antar att det är en del av hela den här växa upp processen, men måste ju erkänna att det känns lite konstigt att efter att ha bott ihop med några personer i drygt 18 år och pratat med dem i stort sett varje dag, så reduceras det till ca 1 visserligen långt Skype samtal per vecka med en av föräldrarna.
Nu är det ju bara en dryg vecka kvar innan det är dags att åka tillbaka till allvaret. Ska bli kul att åka tillbaka men ser inte fram emot allt pluggande jag verkligen, måste, MÅSTE ta tag i. Men ska bli kul att träffa folk igen, även om de har ju även tiden här i Sverige använts till. Träffa folket här hemma. Och det har ju varit skönt och komma hem och få sig en andningspaus så att säga.
